.

Sitter och tittar på min journal från BB nu. Känns jättekonstigt för jag kommer inte ihåg allt pga trötthet och alla mediciner så det är bra att vi fick med den hem så att jag kan kan titta igenom den och minnas i min egen takt. och allt är inte som jag minns det. Det är så mycket kärlek och Fredrik och jag pratar om den dagen ganska ofta. Senast för två timmar sen:)


Det var vid 10.15 som Lena frågade om jag ville ha EDA och jag sa ja på stört. Jag skulle inte ha mera ont än jag behövde var mitt resonemang. Jag kände ingen större skillnad först men det var väll för att jag ville att den skulle börja värka på en gång. Det som även hände var att sammandragningarna blev glesare så jag fick värkstimulerande dropp för att det skulle komma igång igen. Jag hatar det där droppet! Jag ångrar ändå inte att jag tog ryggmärgsbedövning för utan den tror jag att smärtan hade varit olidlig.

Runt 12.30 sitter jag på bollen, som en pilatesboll, och vaggar. Jag sitter även på en pall som ser ut som en låg toasits och det gjorde så ont, allt för att jag ska öppna mig mer. Tror att jag var öppen runt 7 cm här men kämpar för att nå de magiska 10 cm. Dom vill att jag ska kissa men det går bara inte så dom får tappa mig och sätta in en kateter och det var faktiskt skönt att slippa tänka på att kissa:)

Nu är det bara en lång smärtsam väntan! Upp och ner på pallen, bollen och sängen. Ut forsar blod och fostervatten och jag skriker nog en hel del. Fredrik lämnar mig inte en sekund för skriker jag efter hans hand som jag kramar genom varje värk.

Vid 15.45 undersöker dom mig igen och säger att jag är öppen 10 cm och jag tänker "nu kör vi. Snart är min bebis här!" Men det blir mera väntan för vår lilla kille låg fel. Han hade huvudet snevridet och låg ovanför något som kallas spinea. Hon förkladade att det var som om han låg över en kant och kunde inte vända på sig. Allt det gav ett otroligt tryck och barnmorskorna bad att jag skulle röra på mig mer mellan värkana och sätta mig ner och ställa mig upp om vartannat så kanske han skulle vända sig.

Efter ett tag ökade dom på smärtdroppet så värkarna kom ännu tätare och blev starkare. Jag får lägga mig i ner och hon säger åt mig att ta i och trycka vid nästa värk så ska hon försöka vända barnet. vi försökte ett tag men det gick inte. Jag trodde verkligen att barnet skulle pressas ut men den där jäkla snevridningen pajade ju allt! Fredrik satt brevid och såg helt förkrossad ut. Jag såg hur synd han tyckte om mig och jag såg äve att han trodde att nu kommer vårt barn.

Ett tag efter att dom hade gått och vi forsatte att kämpa på vid värkarna i förlossningsrummet och jag kände mig helt slut och uppgiven. Jag orkade inte mer. Jag hade varit vaken i över 22 timmar med värkar som ökat i smärtgrad och ville bara att min bebis skulle komma ut. Under en värk bestämde jag mig att nu måste det hända något så jag skrek åt Fredrik att trycka på knappen och in kom barnmorskan. Jag förkladare att jag orkade inte mera och frågade om kjesarsnitt. Jag försökte att släppa lustgasen ibland för hon ville verkligen det men jaghördeju och uppfattade allt hon sa iallafall. Hon nämde sugklocka och tänkte nej! Kjesarsnitt sa jag igen och snälla Lena lyssnade och sa att hon skulle hämta en doktor.

Lite efter 17 kom läkaren och bedömde att jag skulle in på akut kjesarsnitt. Det heter akut kjesarsnitt men det var ju inte så att dom rusade in i operationssalen. Jag hade bara tur att det fanns en lucka ledig just då så att dom kunde ta emot mig.

När dom förbredde mig för operationen vid 17.30 och tog ut värkdroppet var det som en tung sten föll från min livmoder. Jag vart helt matt. Värkarna avtog och allt blev väldigt dimmigt och jag dåsade av från och till.

Det var skönt för nu visste jag att nu är det nära! Det ända som var läskigt var när man rullas in i operationssalen och ser alla grönklädda människor runt om en och alla starka lampor och ma försöker vara med och vara skärpt men det går knappt men det gick snabbt över för Fredrik var där och snart var vi tre.

Jag fick en till EDA injecerad och någon jättespruta som bedövade där dom skulle snitta. Jag var vaken från och till och jag kommer ihåg att jag inte fattade att som hade öppnat upp mig utan jag trodde att dom bara klämde på min mage. Kl 18.14 föddes Liam. Det tog 7 minuter från att dom öppnade mig tills han var ute. Allt är så luddigt där men jag kommer ihåg att jag såg att det var en pojke och att han mådde bra. Sen såg jag hur Fredrik,barnmorskan och den lille gick iväg för att ta hand om honom medan läkarna sydde ihop mig.

Det tog lång tid innan dom kom till mig mina älsklingar. Jag låg på intensiven och väntade men jag var så trött och borta så det kändes inte som om det hade gått 1½ timme. Jag försökte hålla mig vaken för jag tänkte "snart är dom här och då kan jag ju inte sova".

När dom äntligen kom var det så underbart! Min fina lilla kille! Jag var så glad och ledsen på samma gång. Här hade jag världens finaste människa brevid mig men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte hålla om mitt barn. Dom hade råkat bedöva min högra arm så den bara låg där som en spagetti och ville inte lyda och den andra armen skakade som ett asplöv, varför vet jag inte. Jag var tvungen att ligga stilla pga såret men jag ville hålla honom. Då kom Lena och la Liam på mitt bröst och han började amma. Vilken känsla. Helt plötsligt var han där och jag älskade den lilla killen så oerhört.

Hela första natten fick Fredrik byta blöjor och trösta och jag fick bara se och det var väldigt jobbigt att inte kunna gå till honom men jag tror ändå att det förde något gott med sig. Fredrik fick en sådan nära kontakt men Liam direkt. Det måste varit jobbigt för honom med när Liam skrek och han var tvungen att lösa det själv men det gav en riktig skjuts till självförtoendet tror att och att känna sig trygg i papparollen.

Vi hade tre jättebra dagar på BB. Vi lärde oss så otroligt mycket och vi växte verkligen in i föräldrarollen. Dom är så duktiga och snälla där och peppar en till tusen! Jag kommer ihåg att Lena sa " Du har kämpat så bra, du har ju varit med om två förlossningar skulle man kunna säga." Det fick mig att känna mig stolt. Jag klarade det och fick världens finaste belöning!

Min förlossning blev inte som jag tänkt mig men vad blir det egentligen. Jag har ändå nästan bara bra minnen från allt förutom smärtan men den hör ju till. Den är ju en del av allt det häftiga i att föda barn.
Jag fick klart för mig hur mycket Fredriks stöd betyder för mig och hur stark vår kärlek är. Jag minns lyckan jag kände i det ögoblicket  vi blev en familj och kärleken. Vi har ett sådant vackert barn som vi har skapat! han är vår och vi älskar honom över allt annat! Vi är världens lyckligaste!<3