.

Jag hade haft ont i två nätter i rad så jag tog inte smärtan så allvarligt och försökte sova bort den vilket inte gick såklart så istället låg jag vaken hela natten med värkar som jag försökte klocka. Kommer ihåg att jag tänkte "Nej det kan inte vara dags, det är ju inte 5 minuter emellan värkarna". Sedan hade alla jag pratat med sagt, "du vet när det är dags, man känner bara det". Inte jag. Morgonen innan hade jag ringt till BB två gånger för att jag var osäker om det var på gång men deras råd var att stanna hemma så det gjorde vi och jag vågade inte ringa igen morgonen därpå för jag kände mig som en tjatmoster.

När klockan blev 5 på morgonen började det göra ondare och ondare så jag tog en VARM dusch vilket var sååå skönt. Fredrik stod i valet och kvalet om han skulle åka och jobba men jag tyckte att han skulle det så så blev det. 5 minuter efter han hade åkt vid 6.30 gick vattnet. Det gjorde fortfarande inte så jätteont så jag ringde BB och sa att vi var påväg. Fredrik rusade hem och var så söt men stressad. Själv tog jag det dölugnt och tog en till dusch för vattnet är ju inte så mysigt att ha på sig. Jag satte på mig örhängen och piffa mig lite.  Men sen när vi hade åkt halvvägs ökade smärtan mer och mer.

När vi kom till BB var det bara en massa väntan tyckte jag. Vänta på att någon skulle ta emot oss. Vänta på svar från urinprov. Vänta på att bli undersökt. Allt går ju mycket långsammare när man har ont. När barnmorskan kom för att titta hur öppen jag var efter över en timme såg jag att hon blev förvånad. "Du är öppen 5 cm och det är igång" Jag blev med jätteförvånad men glad samtidigt. Halvägs och jag hade inte superont. Jag trodde att det skulle gå snabbt och att jag kanske inte skulle känna den där riktiga smärtan. Jag hade ju helt fel.

Vi lunkade in i ett förlossningsrum och barnmorskan förklade allt och ville att jag skulle duscha men jag ville ha lustgas istället. Jag hade ju redan duschat två gånger och de skulle inte ha hjälpt mot smärtan jag hade vid värkarna då. Jag skulle knappt hunnit sätta på duschen innan nästa värk kom för det var bara 2 minuter emellan dom. Så det blev lustgas istället. Lustgasen var min bästa vän! Jag släppte den aldrig hur mycket alla än tjatade. Dom skulle vara tvugna att dra den ur händerna på mig!

Jag fick reda på att barnmorskorna skulle byta skift och att jag skulle få en ny och då vart jag jätteorolig. Jag började känna mig trygg med hon jag hade men jag är glad att det var skiftbyte för min nya barnmorska var helt underbar. Lena fanns där för mig till 100%. Vilken klippa!

Fredrik och jag kämpade oss igenom värkarna med hjälp av lustgasen och varandra. Jag skriver vi för utan Fredriks närvaro hade jag aldrig klarat det. Helt sjukt vilket stöd han var för mig. Vid varje värk höll jag hans hand så hårt och jag såg att han fanns där. Jag kände så mycket kärlek från honom och allt det hjälpte mig oerhört mycket.

Det var när dom satte in värkstimulerande droppet som den riktiga smärtresan började men det skriver jag om nästa gång för annars blir det alldeles för långt..

Kram på er alla/johanna